insiderinformation

- Kan inte förstå att man på svenska universitet kan få läsa till präst. Det är ungefär som att jag skulle börja plugga till narkoman eller tjockis.

- Tror att Usain Bolt är så sönderdopad. Sprinteliten har aldrig varit så bra som den är nu, ändå kan en enda kille krossa resten...

- Djurgårdens största misstag var att värva Quirino, efter det gick det bara utför...

Dagarna går, och mer och mer så ser jag mig själv gå runt på gatorna i London.. Tänker väldigt mycket på det faktiskt. Bara jag inte bangar.. En grej jag oroar mig lite för är alkoholkonsumtionen där borta, visst jag kan dricka rätt duktigt här hemma, men där har dom ju en helt annan kultur. Antar att jag har en sk beroendepersonlighet, vilket innebär att det kanske kan bli farligt för mig, men hoppas att det ska gå bra..

En annan grej, vet inte om jag har nämnt det, men oroar mig en hel del för hur det kommer bli med allt här hemma, min lgh t ex.. Om jag måste säga upp den, och jag skulle komma hem efter en månad, då har jag ju ingenting kvar här ju, varken lägenhet eller jobb, kanske inte så bra i en lågkonjunktur?

Jaja, man funderar för mycket som vanligt, det är just sådanna tankar som kommer få mig att banga sen, även om jag aldrig har varit så här taggad på det.

Sover helt skumt nuförtiden. Typ så här ser det ut, natt 1: 5 timmar, natt 2: 8 timmar, natt 3: 14 timmar.. Blir galen, kan jag inte bara sova 8-9 timmar varje natt istället?

Nu ska jag upp om fem timmar, gå till gymmet och sen åka och jobba.. Den här veckan kanske man vågar sig på en kopp kaffe faktiskt. Har ju inte vågat dricka något kaffe eftersom jag hade panikångestattacker där ett tag, men har inte kännt något på ett tag nu, så det kanske är dax?

Japp, nu är det klart!!

London it is!

Har typ alltid känt att alla andra har hunnit med så mycket mer än mig. Att jag aldrig gör nånting..

Jag får ofta höra av mina vänner att jag är den som är mest mogen. Visst det är positivt i sig, jag är glad över det. Men samtidigt låter det så sjukt tråkigt.. Jag har polare som har hunnit med att resa en massa, det har inte jag..

Sen började jag fundera lite grann. Jag har hunnit med en jävla massa. Jag levde praktiskt taget i en väska som femtonåring, jag har druckit väldigt mycket, jag har knarkat väldigt mycket, jag har haft en psykos, jag har suttit åtalad i en rättegång, jag har varit ett lillfinger ifrån att sitta i fängelse, jag har gjort samhällstjänst, jag har gått i terapi, under förra året gjorde jag tre resor, Innsbruck, Magaluf och Prag, jag har en egen betald bil, jag har ett jobb sen fyra år tillbaka och jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet.

Jag har egentligen hunnit med en jävla massa, som jag sa.. Om man kollar på resorna under förra året så är de inte direkt dåliga;

Innsbruck, Fotbolls-EM

Magaluf, Förra årets partyställe no 1

Prag, kanske Europas hetaste stad..

Dessutom var jag i Paris i nov 07..

Men, det finns en sak som jag alltid velat göra.. Kanske dax att ta tag i det nu?

MITT NYA MÅL ÄR; BO I LONDON OKT 09!

Varför ska jag gå och vänta på att mitt jobb ska ge mig en fast anställning? Till hösten lär den ju inte komma ändå, kan lika gärna testa vingarna utomlands ett tag, vem vet, kanske hittar mitt livs kärlek i London, kanske aldrig kommer hem igen..?

Har haft panikångestattacker fram och tillbaka i en månads tid nu, nästan varje känner jag av det nånting. Vet inte vad jag ska göra åt det. Känner mig ju bara dum i huvet och tror att jag ska bli galen, mindre kul.

Hade en psykos för två år sen framkallad av amfetamin, och så fort jag känner av ångesten tror jag att jag ska hamna i det psykotiska tillståndet igen.

Idag har allting känts väldigt tungt. Jag är sjukt ensam, ensam i en liten lägenhet i en stor förort, en i mängden. Var ute och gick lite i mina nya kvarter idag, det var ungefär som jag väntat mig. Gråa betonghus, sönderklottrade lekplatser, alkisar på bänkar, mäniskor som önskar att de bodde någon annanstans. Det blåste riktigt kallt, vilket gjorde att allt jag såg bara blev ännu bistrare. Kanske är det årstiden?

Om jag dog inatt, skulle någon sakna mig då? Det skulle folk säkert göra, vissa skulle nog må väldigt dåligt, synd bara att man måste dö för att folk ska bry sig. Man kanske skulle ta upp det här med terapi igen. Fast då kommer jag väl bara att känna mig ännu ensammare.

De här alkisarna jag såg idag.. Den ena var en tant på typ 70 bast, undrar om hon hade väntat sig att det var så livet skulle sluta?

Anonym trodde att jag var död? Antagligen någon som läste den förra bloggen som trodde att jag hade gett upp?

Sånna här dagar saknar jag faktiskt att bo hemma hos mamma. En typisk fredag när man gick i skolan så brukade jag gå hem till en kompis, vi brukade sitta och dricka kaffe, lyssna på musik, eller dricka en öl om det fanns någon kvar från helgen innan. Efter det så knallade man hem i mörkret och kylan, en promenad på ungefär tio minuter, folk stressar hem med systembolagskassar och det doftar mat överallt. Man skyndar sig upp för de tre trapporna till våran lägenhet, sätter in nyckeln i låset och vrider om. När man öppnat dörren så strömmar Bruce Springsteen ur högtalarna på hög volym, doften av kyckling och potatisgratäng möter mig. På bordet brinner några ljus, och det står dukat på min och mammas plats, med sallad på tallriken.

Just det där saknar jag verkligen, nu sitter jag här istället. Visserligen med friheten av att ha sitt eget boende, men ensam, på en fredag. Jag försöker få det så nära det som jag hade hos mamma som jag kan, men jag lyckas lixom inte. För det första så är det sjukt stökigt, det är inte dammsuget på ett bra tag, det ligger olika DN och kläder överallt, plus att jag håller på att måla om, så det ser lite lustigt ut. Jag har lagat den maten som jag gör allra bäst, men ändå inte i närheten av mammas mat, och så har jag min belysning. Som är helt hemsk, ljuset är väldigt viktigt för att jag ska komma i rätt stämning, men hemma har jag det absolut tråkigaste ljuset man kan tänka sig..

Jag har väldigt få vänner, men jag är sjukt omtyckt av nästan alla jag möter, och de vänner jag har, skulle nog göra vad som helst för mig. Det är tur att jag har dom. Jag går och tänker väldigt mycket på framtiden, min största skräck är att jag ska vara 40 år, och bo i en liknande lägenhet som den jag har nu, i någon förort som Rissne eller Skarpnäck, ölburkarna ligger här och där, fullt med disk överallt, och vara helt ensam. Jag vill verkligen inte ha det så, ändå känns det som om det är precis så det kommer att bli.

Hejhej!

Här kommer ni att kunna följa mitt nya liv. Som förhoppningsvis inte är lika självdestruktivt som mitt gamla.