insiderinformation

Jag börjar se ett mönster i mitt väldigt oregelbundna bloggande. Bara av en slump gick jag in för att kolla vad jag har skrivit tidigare. 2011-01-23, nästan exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg, och jag känner mig ungefär likadan nu. 2011 var egentligen ett helt fantastiskt år. Jag och en arbetskamrat blev väldigt goda vänner och idag ser jag honom nästan som en storebror. Under sommaren gjorde jag saker hela tiden, bl a var jag i Turkiet på en grymt rolig resa. Jag kom hem därifrån, och jag blev kär, jag blev dock avvisad när sommaren var över, men ändå, hon förgyllde min sommar. Jag blir väldigt lätt kär, jag är kär i kärleken. Jag var kär under våren också, men när den här tjejen kom så tänkte jag att jag var nog inte så kär under våren. I slutet av augusti hade den här tjejen lekt klart med mig, det var dax för mig att dra. Jag var förkrossad. Men, jag är kille, jag tycker om att sopa problem under mattan. Istället började jag träffa en annan tjej som jag var väääääääääldigt god vän med för ungefär tre år sedan. Men för tre år sedan så blev jag kär i henne och vi insåg att vi kunde inte fortsätta på samma spår. Nu är vi nästan lika goda vänner igen, hon är världens finaste och vackraste tjej, och jag gör allt för att förneka att jag är kär i henne igen. Självdestruktivitet - hej! Det värsta med den här tjejen är att hon vill inte ha mig, men hon vill inte att någon annan ska ha mig heller. Hon vill att våra jobbarkompisar ska tro att det är något mellan oss, men egentligen vill hon inte ha något. Varför gör jag alltid så här?

Frågan som jag aldrig kan hitta svar på. Jag hatar att jag har varit med mig själv varje dag i snart 24 år, men jag vet inte vem jag är. Det är jobbigt att alla människor jag möter, vet precis vem jag är. Varje person jag möter, vet hur jag ser ut, hur jag pratar, om jag har några tics, och alla har ett första intryck. Det är just det intrycket som är jag. Även om många säkert har olika syn på mig, så har de nog en ganska bestämd syn på mig. Jag själv har tusen syner på mig. Om jag utan att tänka på vad andra kan tänkas tycka om mig så skulle jag beskriva mig som snäll, väldigt lojal, principfast, lite blyg, dålig självkänsla och känslig. Detta är alltså från top of my head. Jag undrar hur detta skulle uppfattas av exempelvis någon kollega till mig. Jag vet att många tror att jag har ett väldigt bra självförtroende, vilket är lustigt då mitt självförtroende är obefintligt. Snäll tycker nog de som känner mig bra att jag är, men jag tror att de som inte känner mig tycker att jag är lite hård och bufflig, även bitter. Det är lite konstigt jag uppfattas som en hård kille med bra självförtoende, jag är en känslig kille med inget självförtoende. Undrar hur detta kommer sig?

Det är bra att vara snäll, så länge man inte är för snäll, vilket jag vet att jag många gånger är mot exempelvis arbetsgivare. Att vara lojal tycker jag också är bra, så länge masn är det av rätt anledning, det är inget bra att vara lojal mot någon bara för att man ska vara just lojal, då kan det nog bli skadligt istället. Samma sak gäller principer, där vet jag att jag ibland kan dra saker lite väl långt. Att vara blyg tycker jag inte alls om, jag rodnar rätt ofta, och eftersom jag är rätt blek så syns det extra mycket, hur många 24-åriga killar från storstan rodnar egentligen? Ingen förutom jag tror jag... Dålig självkänsla är också svårt att hitta något positivt med. Känslig tycker jag både är bra och dåligt, jag tycker det är bra eftersom det plockar fram mycket empati och sympati. Jag tycker det är bra när jag står och på riktigt gråter när Marcus Hellner utklassar norrmännen i sprint. Men jag tycker att det är dåligt när det går för långt och jag blir en kärring. Och jag tycker inte om att jag kan bli ledsen över något som någon säger om mig, som kan vara helt neutralt, men som jag uppfattar som negativt.

Undrar hur dessa egenskaper egentligen har påverkat mig. Hur skulle mitt liv ha sett ut om jag var dum, illojal, principlös, tuff, gott självförtroende och hård. Jag skulle vara betydligt mer macho, dock så uppfattas jag redan nu som macho... Förutom dum, illojal och möjligtvis hård så gillar jag nog den personen bättre.

Förra lördagen åkte jag hem ifrån jobbet med feber, lördagen, söndagen och måndagen låg jag utslagen. Men från i tisdags har jag känt mig rätt okej. Men, jag blir inte hungrig, och jag har ingen aptit. Jag är en kille som tränar mycket och brukar ha god aptit, men nu har jag alltså inte varit hungrig på en vecka. Jag var och besiktigade min bil i onsdags där fick jag veta att jag har suttit och insupit ganska mycket cancerframkallande gaser i ett halvår. Känns jävligt bra, blir inte alls orolig.. Nooot..

När jag var 15 bodde jag mer eller mindre hemma hos en vän. Jag älskar hans föräldrar. Trots att de redan hade fem barn, tog de in mig, gav mig mat, sömn och kärlek och var inte ett dugg dömande. Jag har aldrig sagt tack till de här människorna. Dessutom skäms jag något otroligt när jag tänker på hurdan jag var.

Idag har jag öppnat munnen två gånger, "hej", "nej, tack", tre ord har jag sagt i dag, 10 bokstäver. Två personer har skickat sms idag, två män som jag jobbar med, båda kommenterade Liverpool, och den ena berättade om travet och den andra om gymmet. Den ena är en mdleålders man med fru och barn som går ner till puben med polarna på lördageftermiddagarna, den andra är något yngre och lever tillsammans med en fotomodell.

Jag vaknar på lördagen runt kl 12, äter frukost, kollar på Liverpool, blir förbannad på grannen som ska spela musik mellan 14-02, städar, äter lunch, sover middag, kollar stjärnorna på slottet, åker till affären och yppar tre ord, lagar middag, pluggar komvux. På facebook har folk spelkvällar med bag-in-box och tända ljus.

Varför är jag så onormal?

Jag ska upp om två timmar för att först skotta bort snö från tak i 6 timmar och sen vara på mitt riktiga jobb i 9 timmar. Men jag kan inte sova. Min pappa sa alltid till mig när jag var yngre att skriva ner tankarna som finns i mitt huvud så blir det lättare att slappna av sen.

I juli köpte jag en bil för 15000. Efter två dagar började ABS-lampan att lysa, min kompis påpekade att det kom blå rök ur avgasröret, vilket är ett tecken på oljeläckage och jag märkte att bilen gick väldigt ojämnt. Jag la ut bilen till försäljning igen och fick den såld för 8000. På två veckor hade jag gjort en förlust på 7000. Jag behövde fortfarande en bil och för att känna mig lite säkrare på att inte bli blåst igen så tänkte jag gå till en bilhandlare. Min pappa hade dessutom flera vänner i branschen. En av pappas vänner hade en bil jag ville ha, så jag tog tåget och dundrade ner 50 mil för att betala 45000 för denna bilen. Av dessa 45000 hade jag lånat 40000 av min mamma. På vägen hem tyckte jag att det luktade avgaser i kupén och att växellådan var lite seg, men det blir säkert bättre, det är ju pappas kompis som har sålt bilen, tänkte jag. Nu har jag haft bilen i 4 månader, jag är skyldig min mamma 33000 kr, avgaslukten är kvar, växellådan är fortfarande seg och jag tror att bilen läcker olja.

Jag bokade besiktning på bilen idag. 2 februari ska den kollas, efter det ska jag troligen lämna in bilen på service och jag tror inte att jag kommer kunna sova fram till dess. I värsta fall har jag ett oljeläckage som inte går att fixa, då har jag en skuld på drygt 30 000 kr och en bil som knappt är värd någonting. Det var ju meningen att de här 45 000 kronorna skulle vara början till den bil jag ska ha om 10 år. Jag vet att det inte går att gå plus på bilaffärer, men en bil har iaf ett värde. Jag äger typ en tv, och 15 000 kr i en bil som kanske är värdelös och ett mindre sparkapital. Jag hoppades att den dagen jag hade betalat av min bil helt och hållet, skulle jag äga något som åtminstone var värt 30 000.

Satan vad jag är arg på min dumhet som inte sa till när jag märkte att man höll på att få kolmonoxidförgiftning i bilen. För andra gången på mindre än ett år ligger jag sömnlös på grund av dumma bilaffärer.

Jag vill bara gråta!!!

min värsta mardröm. Jag har alltid, hela mitt liv varit rädd för att bli den bittra mannen som inte har någon utbildning, bor i en dålig lägenhet i en alkoholiserad miljonprogramsförort. Att bli den mannen som inte längre bryr sig om att diska, som äter ett mål om dagen bestående av mama Scan's köttbullar med spaghetti samtidigt som ölburkarna och mjölpaketen ligger nedanför soffan tillsammans med pizzakartongerna. Jag har alltid varit rädd för att bli mannen som kommer hem till ingenting, mannen som inte är saknad av någon, mannen som har gett upp.

Idag insåg jag att jag är den mannen. Jag satt och pratade med en tjej på jobbet och vi började prata om en kille som slutade för ungefär ett år sen. "Han har ju träffat tjej, om han kan få någon, då måste ju d.. då måste ju vem som helst kunna träffa någon" säger hon. Hon säger detta bara några minuter efter att hon sagt att jag måste träffa en tjej. Jag skrattade lite nonchalant åt det samtidigt som hon försökte släta över det, men egentligen blev jag helt förkrossad. Är jag en så dålig människa? Jag kan inte ens skriva ner de tankarna som jag knappt vågar tänka, det gör för ont.

Vad finns det för mening med att gå och träna 4-5 ggr i veckan? Varför ska jag äta bra mat? Varför kan jag inte bara falla in i mina gamla hjulspår och låta kokainet sugas upp genom sedeln? Varför försöker jag bli något? Jag har levt i drygt 23 år och ingen kvinna har fattat tycke för mig, trots mina tappra försök. Ska jag leva såhär i 23 år till? Ska jag vara 46 år och ensam?

Så länge jag kommer ihåg har jag längtat till den dagen jag har en egen familj.

Som för att universum ännu mer ska kunna påpeka vilket failure jag är så har jag ont i kroppen. Jag har ont i handleder, axlar, nacke och nedre delen av ryggen. I handlederna har jag så ont att jag knappt kan diska, de dagar som jag ens drister mig till att försöka. Jag har så ont i axlarna att jag vissa dagar inte kan ligga ner och hålla i en bok, eller prata i telefonen utan handsfree.

Jag hoppas att när jag har tagit mig igenom detta livet, att universum ger mig en ny chans i ett nytt liv.

Idag har jag varit på begravning. Vi tog farväl av min bäste väns far som dog alldeles för tidigt, 59 år gammal. Det var en fin begravning, jag grät under nästan hela cermonin. Min väns far var precis som jag, väldigt få-ordig, vi pratade inte mycket med varandra, men jag tyckte om honom, och jag hoppas att han tyckte om mig. Jag brukar ha lätt för att uttrycka mina känslor i text, men jag känner nu att det inte riktigt vill sig. Efter begravningen var det fika och efter det följde jag med min vän hem. När jag kom hem från honom runt kl 21 trodde jag att jag skulle slockna direkt. Jag gick och la mig dödstrött kl 23, men jag kan inte sova. Tankarna skenar iväg. Huvudet är slut och jag har inga känslor kvar, jag känner mig nästan likgiltig, förutom lite ilska.

Jag trodde inte att jag skulle reagera som jag gjorde på hans begravning. Jag kan inte sova, och jag är arg. Jag ligger i sängen med tre kuddar bakom nacken och med laptopen på magen. Jag lyssnar på Gerry & The Pacemakers - You'll never walk alone. Den vill jag ha på min begravning. Jag får kalla kårar varje lördag kl 15.55 när denna spelas på Anfield. Jag är fortfarande arg!

Jag kramade min vän i kyrkan, jag tror aldrig att jag kommer uppleva en liknande kram. Jag grät. Det var kärlek i den kramen, den går inte att beskriva, men jag vet att han är min bäste vän. Jag blir tårögd när jag tänker på det.

Jag vill supa ner mig!

- Kan inte förstå att man på svenska universitet kan få läsa till präst. Det är ungefär som att jag skulle börja plugga till narkoman eller tjockis.

- Tror att Usain Bolt är så sönderdopad. Sprinteliten har aldrig varit så bra som den är nu, ändå kan en enda kille krossa resten...

- Djurgårdens största misstag var att värva Quirino, efter det gick det bara utför...

Dagarna går, och mer och mer så ser jag mig själv gå runt på gatorna i London.. Tänker väldigt mycket på det faktiskt. Bara jag inte bangar.. En grej jag oroar mig lite för är alkoholkonsumtionen där borta, visst jag kan dricka rätt duktigt här hemma, men där har dom ju en helt annan kultur. Antar att jag har en sk beroendepersonlighet, vilket innebär att det kanske kan bli farligt för mig, men hoppas att det ska gå bra..

En annan grej, vet inte om jag har nämnt det, men oroar mig en hel del för hur det kommer bli med allt här hemma, min lgh t ex.. Om jag måste säga upp den, och jag skulle komma hem efter en månad, då har jag ju ingenting kvar här ju, varken lägenhet eller jobb, kanske inte så bra i en lågkonjunktur?

Jaja, man funderar för mycket som vanligt, det är just sådanna tankar som kommer få mig att banga sen, även om jag aldrig har varit så här taggad på det.

Sover helt skumt nuförtiden. Typ så här ser det ut, natt 1: 5 timmar, natt 2: 8 timmar, natt 3: 14 timmar.. Blir galen, kan jag inte bara sova 8-9 timmar varje natt istället?

Nu ska jag upp om fem timmar, gå till gymmet och sen åka och jobba.. Den här veckan kanske man vågar sig på en kopp kaffe faktiskt. Har ju inte vågat dricka något kaffe eftersom jag hade panikångestattacker där ett tag, men har inte kännt något på ett tag nu, så det kanske är dax?

Japp, nu är det klart!!

London it is!

Har typ alltid känt att alla andra har hunnit med så mycket mer än mig. Att jag aldrig gör nånting..

Jag får ofta höra av mina vänner att jag är den som är mest mogen. Visst det är positivt i sig, jag är glad över det. Men samtidigt låter det så sjukt tråkigt.. Jag har polare som har hunnit med att resa en massa, det har inte jag..

Sen började jag fundera lite grann. Jag har hunnit med en jävla massa. Jag levde praktiskt taget i en väska som femtonåring, jag har druckit väldigt mycket, jag har knarkat väldigt mycket, jag har haft en psykos, jag har suttit åtalad i en rättegång, jag har varit ett lillfinger ifrån att sitta i fängelse, jag har gjort samhällstjänst, jag har gått i terapi, under förra året gjorde jag tre resor, Innsbruck, Magaluf och Prag, jag har en egen betald bil, jag har ett jobb sen fyra år tillbaka och jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet.

Jag har egentligen hunnit med en jävla massa, som jag sa.. Om man kollar på resorna under förra året så är de inte direkt dåliga;

Innsbruck, Fotbolls-EM

Magaluf, Förra årets partyställe no 1

Prag, kanske Europas hetaste stad..

Dessutom var jag i Paris i nov 07..

Men, det finns en sak som jag alltid velat göra.. Kanske dax att ta tag i det nu?

MITT NYA MÅL ÄR; BO I LONDON OKT 09!

Varför ska jag gå och vänta på att mitt jobb ska ge mig en fast anställning? Till hösten lär den ju inte komma ändå, kan lika gärna testa vingarna utomlands ett tag, vem vet, kanske hittar mitt livs kärlek i London, kanske aldrig kommer hem igen..?

Har haft panikångestattacker fram och tillbaka i en månads tid nu, nästan varje känner jag av det nånting. Vet inte vad jag ska göra åt det. Känner mig ju bara dum i huvet och tror att jag ska bli galen, mindre kul.

Hade en psykos för två år sen framkallad av amfetamin, och så fort jag känner av ångesten tror jag att jag ska hamna i det psykotiska tillståndet igen.

Idag har allting känts väldigt tungt. Jag är sjukt ensam, ensam i en liten lägenhet i en stor förort, en i mängden. Var ute och gick lite i mina nya kvarter idag, det var ungefär som jag väntat mig. Gråa betonghus, sönderklottrade lekplatser, alkisar på bänkar, mäniskor som önskar att de bodde någon annanstans. Det blåste riktigt kallt, vilket gjorde att allt jag såg bara blev ännu bistrare. Kanske är det årstiden?

Om jag dog inatt, skulle någon sakna mig då? Det skulle folk säkert göra, vissa skulle nog må väldigt dåligt, synd bara att man måste dö för att folk ska bry sig. Man kanske skulle ta upp det här med terapi igen. Fast då kommer jag väl bara att känna mig ännu ensammare.

De här alkisarna jag såg idag.. Den ena var en tant på typ 70 bast, undrar om hon hade väntat sig att det var så livet skulle sluta?